fiaspanberg

I ett omklädningsrum på Hagabodaskolan i Habo satt jag 14 år och skulle byta om efter att ha duschat efter gymnastiken. Brevid mig sitter mina då närmaste vänner. De jämnför håret på sina ben.Maja:" Ush, se så mycket hår jag har fått på mina ben" Vera: "Se på mig då" Jag tittar på deras ben. Jag ser inte ett ända hårstrå. Då visar jag mina ben.(Jag har mörka hårstrån och de är ungefär 1 centimeter långa. Vad jag minns hade jag då aldrig innan rakat håret på mina ben.) Och säger:

" Kolla på mina ben, mina hårstrån är alderles svarta". Tjejerna tittar och Maja säger: "USH, vad sjukt" och sedan skrattar de båda två. Mina två bästa vänner. 

 

Det första jag gjorde när jag kom hem den dagen var att raka mina ben. Jag rakade benen hela vägen upp till rumpan. 

När vi senare på året hade ämnet sex och samlevnad pratade vi om kvinno respektive mans kroppen. Läraren visade en bild på en ritad kvinnokropp och en manskropp och sa:

" Killar får under tonåren hår på stort sätt hela kroppen medan tjejer får under armarna och nere vid underlivet." Jag fick panik. Jag har hår överallt. Jag har massa på benen och på armarna för att inte tala om mina buskiga ögonbryn. Jag märkte här om dagen att jag också hade fått hår under naveln och på mina stortår.Jag har dessutom fått mustasch! Jag tänkte att jag var en ful apa. En apa som borde stänga in sig själv och aldrig visa sig bland folk igen. 

 

En dag när jag kom hem efter skolan tittade jag mig själv i spegeln. Jag såg på mina buskiga ögonbryn eller som jag då hade, ett stort buskigt ögonbryn och jag tog en pinsett och började för första gången noppa mina ögonbryn. Det gjorde ont. Efter att jag dragit av 10 hårstrån rann tårarna ner för kinderna. Till slut gav jag upp. Det var för mycket hår. Det skulle aldrig gå. Då såg jag en rakhyvel. Jag tog rakhyveln och rakade i mitten för att göra två ögonbryn av det stora men jag märkte sen att jag hade rakat fel. Ena ögonbrynet hade jag rakat av för mycket av och det var nu hälften så stort som det andra. Jag tyckte att jag såg ut som ett monster. Efter det gick jag ofta runt och hade hatt på mig eller skymde ögonbrynen med min lugg. 

 

På vårterminen i 8an hade jag slutat umgås med de tjejerna. Jag hade hamnat i bråk med Maja och hon hade börjat umgås med en annan tjej i en annan klass, Vivika Persson. En dag när jag kommer hem från skolan har jag fått ett sms från ett nummer som jag inte känner igen. När jag öppnar medelandet ser jag att det är långt. Jag börjar läsa och det står om min kropp. Någon annan har skrivit om min kropp. Det står att presonen blir äcklad av att se på mig. Av att se på min håriga kropp. På mina äckliga ben.

I medelandet står det att jag borde raka fittan så att killar ska vilja vara med mig. Mycket som stod i medelandet har jag idag förträngt men idag ekar fortfarande orden i huvudet på mig ibland" Du borde raka fittan, så att killar vill va med dig". Jag minns att det stod att ingen vill väl vara med mig, så äckig som jag är. Efter det medelandet mådde jag skit. Jag var helt förstörd och under en lång tid såg jag framför mig medelandet i huvudet varje dag och påmindes om hur äcklig jag var. 

 

När jag tittade upp numret på Eniro stod det Lena Persson, Vivikas mamma. Men det kunde ju knappast vara hennes mamma som skrivit det. Henne hade jag aldrig träffat. Jag förstod att det var Maja och Vivika som skrivit medelandet. Från den stunden hatade jag Vivika och jag kan komma på mig själv med att rysa varje gång jag tänker på henne. 

 

När jag var 18 år sa min pojkän: "Ska du inte raka dig där nere, jag tycker det är fint" Jag blev helt förstörd. Tyckte han också att jag var äcklig? En flashback tillbaka till högstadiet nådde mig. Jag blev arg på honom och skrek men trotts det rakade jag underlivet för att han skulle tycka att jag var fin. Jag fick utslag där nere.Han ångrade sig nog senare i vårat förhållande.

 

Visst har jag idag. 22 år, förändrat. Allt är inte som det var förr. Men en sak som fortfarande är den samma är att det växer hår på min kropp. Helt ok mörka hår. Jag har pratat med vänner idag, riktiga vänner som berättat om deras relation till deras hår på kroppen. Om att bli vän med sitt hår på benen och under armarna. Om att acceptera hur kroppen ser ut. Förra året försonades jag med mitt hår på mina armar. Många tycker detta låter konstigt, men innan rakade jag mig även på armarna för jag var rädd för ett ord "USH" men sedan ett år utan att ha gjort det kan jag ibland till och med tycka att det är vackert. Jag har vänner som aldrig rakar sig och jag tycker de är så vackra och så naturliga. 

 

Men det är inte så att vi inte ska ha hår. Vi ska ha ögonbryn och ögonfransar och hår på huvudet. Vi kvinnor ska helst enligt samhällets normer ha mycket vackert hår på huvudet men precis som jag har mått dåligt över mitt hår, som gömt min kropp vet jag människor som har Alopecia, som mått minst lika dålig som jag och gjort allt för att inte visa förlusten av hår. 

 

När jag kom hem till varma Sverige efter att ha vandrat på island tänkte jag på direkten. " Jag måste raka mina ben innan jag går till affären. Sagt som gjort rakade jag allt jag kunde komma åt. Bikinilinje, ben, noppade ögonbrynen, rakade stortån. Efteråt mådde jag lite bättre och drog med klänning ner till affären och kände mig bekväm. Jag önskar att jag inte behövde raka mina ben för att i klänning gå till afären en vacker sommar dag. Jag önskar att jag skulle kunna ha centimeterlånga svarta hårstrån på min kropp och ändå stolt gå i bikini på stranden.

 

Jag kommer nog inte sluta raka mig, för ibland tycker jag det är skönt utan hår. När det är varmt ute känner jag mig svalare utan hår så som jag på vintern tycker det är rätt skönt med hår på benen för det blir inte lika kallt då. Dock önskar jag att jag hittar möjligheten att raka mig när jag känner för det och inte för att samhället ställer det kravet på mig. Likaså önskar jag att alla människor, hur det än såg ut kunde vara stolta över sig själva och se att de är vackra som dem de är och om de vill ändra någonting på sin kropp är det för att de vill det och inte för att de känner en press på att de borde eller för rädslan över att höra "USH". Jag önskar vi kunde lära oss själva och varandra att sluta värdera varandras utseenden och personligheter. 

 

När jag spelade teater i somras sa en liten kille till mig: " Du har hår under dina armar". Jag svarade: " Ja, det växer hår där" Han svarar: "Ok" och sedan var det inte mer med det. Det var fantastikt och befriande. Han brydde sig inte. Han bara konstaterade. 

 

När kampanjen "Ta håret tillbaka" var på facebook var jag fasinerad av alla som vågade visa hur deras armhålor såg ut. Alla från inget hår till mörka hårstrån. Min kusin la upp en stor bild på hennes kropp och jag såg upp till min kusin som vågade visa hur hennes kropp såg ut. Jag själv vågade inte men idag skriver jag istället denna berättelse och vågar mer än förut. 

 

Jag uppmanar alla att våga låta deras kroppar vara som de vill ha dem. Att våga acceptera hur vacker man är. Jag vet att det säkert finns de som äcklas av min historia men jag skriver detta för att uppmärksamma människor på vilka omöjliga onödiga krav samhället ger oss och att var och en är mästare över sin egna kropp och att ingen annan kan bestämma över den. 

Sedan vill jag berätta om det krav som gör att kvinnor spenderar flera timmar i månaden med att ansa hår för att någon annan sagt till dem det. Tänk, vad mycket roligare saker man hade kunnat lägga den tiden på. 

 

Tack för att ni ville läsa denna berättelsen! Hoppas att vi alla med tiden lär oss älska våra kroppar! 

 

(Namnen jag angivit i berättelsen heter egentligen någonting annat)