Tusen gånger starkare
Just nu sitter jag på en buss påväg till malmö och läser boken "Tusen gånger starkare" av Christina Herrström. Ska jag vara ärlig läser jag inte böcker alls ofta och det är inte ofta jag blir så fast i en bok som i denna. Jag känner igen mig själv av det som står i boken. Boken förklaras ur karaktären Signes perspektiv. En 15 årig tjej. I boken berättar hon om en brännbollsmatch som några yngre barn spelade med deras föräldrar. En pappa i utelaget skriker att alla ska gå närmare när en tjej ska börja slå. Hon blir då osäker och missar då bollen.
Jag har aldrig varit med om en brännbollsmatch med föräldrarna men jag minns de hemska brännbollsmatcherna i skolan. Man ställde sig i en ring och skulle välja rack. Jag ville välja stålracket men det var för tugnt så alla uppmanade mig alltid att använda det platta racket, dasslocket som vi kallade det. Jag kommer själv ihåg hur de gick närmare när jag skulle slå med dasslocket och att jag redan innan jag slog visste att det var dömt att misslyckas. Jag var inte den ända man gick närmare när de skulle slå. Men det var alltid tjejer. Jag kan inte minnas någon gång en kille skulle slå och folk gick närmare. Inte en enda gång!
Som 11 år trodde jag aldrig att det var för att jag var tjej som de gjorde så utan bara för att jag var osäker och inte var bra på bollsporter. Jag fragasatte aldrig det. Även om det fanns killar som också inte var så duktiga på bollsporter.
Boken förklarar hur det är i Signes klass på högstadiet. Där alla tjejer letar efter killarnas bekräftelse. Också den populära tjejen Mimi. Det handlar om hur viktigt det är att man ska vara sexig. Hur viktigt det är med att vara smal, snygg, sminka sig och alltid ha snygga obekväma kläder när man går till skolan istället för att kunna gå dit i det man egentligen trivs i. Den stora tjocka tröjan. Också i det kände jag igen mig. Men jag gick aldrig i kläderna jag tyckte var snygga utan ofta i det bekväma eller det som de andra inte försväntade sig. Egensydda byxor och en bandana på huvudet. Då syntes jag med. För att jag valde att inte vara som dem. Men ändå ville jag vara godkänd av dem. De andra tjejorna. Men jag visste någonstans att jag inte blev det och valde därför att gå åt andra hållet. Att definitivt inte vara i närheten av deras godkänande.
Killarna behövde aldrig bry sig om att raka sina ben för de andra killarna skulle inte titta konstigt på dem om de inte gjorde det. Det däremot behövde jag. De behövde inte känna pressen över att de inte hade sminkat över den där stora finnen i pannan. Det behövde jag. Alla förväntningar man hade på tjejer som skapats av medians bild på hur en 15årig tjej ska vara kunde jag inte leva upp till. Jag hade inte råd att köpa smink varje månad och jag kunde verkligen inte sminka mig väl. Jag minns att jag var arg på min mamma som inte lärt mig detta.Nu i efterhand är jag rätt glad över det. Visst det är rätt pinsamt att tänka tillbaka på hur fullt jag sminkade mig då men nu i efterhand känner jag inte den pressen som jag kände då. Jag sminkar mig defenitivt inte varje dag till jobbet. Ibland då och då men aldrig särskildt mycket. Jag är fortfarande osäker och känner ibland att jag har många krav på mig som kvinna men om jag räknar med den 11 åriga Sofia Spånberg så är jag tusen gånger starkare idag.
Denna boken väckte många minnen för mig och fick mig att tänka till och fundera över de krav som ställs och det faktist ojämställda samhälle vi har. För visst har vi kommit långt i lagar men vi har mycket kvar innan vi är helt jämställda.
LÄS BOKEN!
