fiaspanberg

Hon älskade mig! Hon älskade mig från första stund. När hon låg där i mina armar. Nyfödd. När våra ögon möttes för första gången. Då såg jag det. Jag såg att hon älskade mig. Och jag tittade på henne och tänkte: "Vem fan är du? och vad vill du mig?" Jag hatade henne. Jag såg hur hennes ögon tittade rakt in i min själ. Hon såg att jag hatade henne men hon älskade mig lika förbannat. Det var inte meningen, att hata henne. Innan jag födde henne tänkte jag på hur underbart det skulle bli. När hon var ute. Hur jag skulle kunna starta ett liv med henne men så kom hon. Jag hatade hur hon såg ut. Alltså hon var inte missbildad eller så. Det var inte det.

Jag låtsades se lycklig ut när jag kom hem med Jens och den lilla i armarna. De första dagarna var han hemma med mig och barnet och han påtalade om och om igen hur vacker hon var och hur mycket han älskade mig. Om han nu älskade mig kunde han väl ta ungen och springa, springa så långt ifrån mig som det bara gick.

När jag var ensam med henne stod jag knappt ut. Där låg hon och väntade på att jag skulle besvara hennes kärlek. Jag blev galen. En dag när Jens var på jobbet, stod jag i köket och lagade mat.Jag hade lämnat henne i sängkammaren och jag hörde hur hon skrek. Ett skrik som skar i mina öron. Helt plötsligt insåg jag att jag höll i en kniv."Tänk om jag skulle... Jag orkar inte med barnet längre. Jag orkar inte." Så jag gick ut från köket med kniven i ett stadigt grepp. Jag gick in i vardagsrummet. Stannade. Tittade mot sängkammaren. Barnet skrek fortfarande och ljudet trängde djupare in i öronen. Jag började gå mot sängkammaren men stannade till när jag märkte att ungen plötsligt slutat skrika. Allt var tyst. Jag tittade på kniven, sjönk ner på golvet och började gråta.